Så Länge Jag Andas Hoppas Jag

åh allt är så förvirrande ena dagen känner jag så himla mycket för honom, nästa dag känner jag precis lika mycket för henne. jag är hopplöst förälskad i 2(kanske 3) människor just nu, det är så små marginaler. hjärtat slår frivolt men vet inte vem den ska välja för att inte bli sårad. jag önskar någon sa att den inte ville ha med mig att göra för då hadegenast blvit enklare uhuhu.  o a vet inte vilka som läser denna blogg men antar att det fortfarande är några av mina vänner så kan ju berätta om ni inte redan fattat så är jag Bisexuell. yep there I said it...sååå nu ska jag gå o ha ont i hjärtat över att vara olyckligt förälskad.... bleh

jag är någonstan mellan chock(efter ha förlorat en närstående) och svår depression enligt min psykolog. varje gång någon säger att jag är D-ordet så blir allt värre jag tappar fotfästet mer och det känns som jag förlorat. Depression är misslyckande(för mig själv). men jag vet inte vad jag ska göra,
jag försöker tänka men det är bara ett eko i huvudet, tomt tomt tomt.
jag försöker känna men jag är tömd på känslor, tomt tomt tomt.
jag försöker resa mig men jag har ingen ork, mina ben är för svaga, försöker hitta något att desperat hålla fast i men jag faller bara. hårt och handlöst mot det kalla golvet. timmarna paserar där ligger jag som en liten obetydlig klump...ingenting händer.

att förlora någon man älskar fruktansvärt mycket är en svår sorg.
det gör ont i varje kroppsdel tills något onaturligt tar över och gör så man ändå kan fortsätta. jag tycker fortfarnade det är orättvist att de tog dig, jag ville ha kvar det så mycket längre tid.
att se dig på sjukhuset ligga där på dödsbädden fullt omedveten om någonting. varje andetag du tog kändes som det sista, och någonstans hoppades jag det också. varje andetag var så smärtsamt att se, att bara få syre var en kamp. jag ställde mig i ett hörn och hoppades att jag gått in i fel rum, det här kan inte vara rätt. det här ÄR inte rätt!
något hade tagit över kroppen och slagit ut det lilla som fanns kvar.
jag närmade mig sakta, jag tog din hand och kände hur varm du var, jag smekte din panna och ditt hår som jag borstat så många gånger tidigare. jag vill bara slänga mig över sängen och skrika att detta är inte sant ta tag i din kropp och skaka om dig tills du vaknar. jag grät bara. jag vågade inte ens krama om dig för jag var rädd att skada dig.

tårar i varje bokstav, det är så svårt att skriva om detta. det gör fortfrande för ont. det kommer inte sluta göra ont förens jag har dig här igen... saknar dig så fruktansvärt mycket. och även fast jag inte vill vet jag att det var för hennes eget bästa.
vila i frid
RIP 24/11-2011 10:45

Help, I have done it again
I have been here many times before


Jag drar kudden tätt in till mig, andas in varje del
för att att känna om du fortfarande finns kvar någonstans.
du är helt borta, du lämnade inga spår efter dig.
kan jag fortfarande vara säker på att du var här?
har jag drömt allt och har vaknat upp nu?
jag vill ha dig nära igen
tätt intill ihop slingrad i varandra
vi blir ett

jag minns du sa åt mig att känna efter
om du var där,
jag drog bara dig tätt intill
och kramade dig så hårt
så hårt att händerna krampade
och tårarna började rinna.
jag släppte tillslut taget och då försvann du


Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
And breathe me

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/744944/httpmariajlbloggspacese?claim=qacqp76j5yd">Följ min blogg med Bloglovin</a>